I onsdags kväll inträffade en rad koordinerade attacker mot hotell, sjukhus och andra platser i staden Mumbai i Indien och det hela utvecklades snabbt till kaos och en rad olika gisslandraman. En stor tragedi som när detta skrivs är långt ifrån över och hela bilden av vad som har hänt och vad som ligger bakom är mycket oklar.
När nyheterna om en terroristattack började sippra ut via traditionella mediakanaler som tv och radio hade redan den nya tidens kommunikationsmedel, i form av olika sociala medier på internet, sedan länge rapporterat om händelseutvecklingen. På Twitter, den största mikrobloggningstjänsten, skrev folk via sina mobiler direkt från gatorna i Mumbai och över hela världen satt folk och följde uppdateringarna. Rapporter från TV, radio och folk på plats blandades med länkar till bilder på Flickr, videos på YouTube och allmäna reaktioner på det hemska som pågick.
För er som är obekanta med Twitter: Det är alltså en tjänst där man skriver korta meddelanden (max 140 tecken) om valfritt ämne och detta visas sedan för alla som följer ens uppdateringar samt på Twitters publika lista av uppdateringar. Hela floden av meddelanden är också sökbar via Twitter Search, och när något inträffar är folk ofta snabba att använda sig av ”hashtags” (eller tecknet ”brädgård”, ”#”, på svenska) framför vissa relevanta ord. I det här fallet la folk till #mumbai i alla sina meddelanden och på så sätt skapades en kanal som ständigt uppdateras med det senaste folk sagt om händelseutvecklingen. Om man följde exempelvis CNN och Twitter-uppdateringarna samtidigt så blev det snabbt uppenbart att man via internet låg mellan 15-60 minuter före med i princip alla nyheter. Något som t ex uppskattades oerhört av de på Twitter som ena stunden desperat vädjade efter information om en bröllopsfest som var inblandad i ett gisslanddrama (”I’m a friend of the bride!!”) men som ganska snart fick en ström av bekräftade källor på att alla hade klarat sig oskadda.
Länk: #mumbai på Twitter.com
Men Twitter användes inte bara för nyheter utan genom så kallade re-tweets (upprepning av någon annans meddelande) började t ex spridningen av information riktad mot folk i nöd och anhöriga till folk som befarades befinna sig i området. Telefonnummer spreds, länkar postades och personer på plats erbjöd sig att hjälpa till att lokalisera eller kontakta försvunna personer. Sent på kvällen larmade två stora sjukhus i regionen om att de behövde blod och denna information, tillsammans med adresser och telefonnumer, spreds som en löpeld över Twitter och andra tjänster. Det startades hjälpbloggar, Google Maps med viktiga platser och Wikipedia-artiklar. Personer världen över hjälptes åt att samla ihop informationen och att få ut länkarna blixtsnabbt.
Det som hände var helt enkelt att internet och annan modern teknik spände musklerna och bevisade vilka oerhört effektiva verktyg vi har tillgång till om något hemskt inträffar. I Sverige är användandet av Twitter ganska blygsamt och vi har inget riktigt stort alternativ som ”alla” använder. Hur skulle vi på bästa sätt kunna koordinera hjälpinsatser och få ut information via datorer, mobiler och andra digitala kanaler om vi skulle bli tvugna till detta i Sverige?
Avslutningsvis så är det värt att nämna att samtidigt som det är en enorm styrka att folk välden över kan göra sin röst hörda via bloggar, mikrobloggar och liknande tjänster, så medför det också en viss fara. Känslig information och ibland rena lögner kan lätt spridas, men oftast sker det självsanering och gallring innan det når den stora massan. På Twitter framfördes massiv kritik mot CNN och vissa indiska tv-kanaler som anklagades för att visa bilder och rapportera direkt om polisens arbete och var de befann sig och därmed riskerade att ge terrorister värdefull information. De som spridit liknande information från TV vidare på Twitter fick sig en och annan känga. Min kollega Ola tog också upp Steve Jobs påhittade bortgång och påföljande aktiekursras som ett bra exempel på när lögner som sprids via internet får stora konsekvenser.
Kommenterat